Hafs- och slafsinventering

Hafsfältet i snö. Notera pinnarna som sticker upp till höger och spåren från rådjuren som ätit upp pinnarnas kålblad.

Det började snöa första januari, och sen dess har det varit kallt (mellan fem och femton minus), krispigt och runt två decimeter snö. Tills igår när sydvinden förde med sig nollgradigt, och idag snöblandat regn. Slafs klafs och inget en vill beröra sig med alls. Varje gång en går till dass får en stora kalldroppar i nacken som släpper från trägrenarna ovanför. Och det värsta med töväder mitt i vintern är att det troligtvis fortsätter vara usjligt, på nåt sätt. Antingen fortsatt slafsväder eller så fryser det igen och blir glashalt.

Så vad gör en då när blöttjan drabbar jordarna? Förhoppningsvis så lite som möjligt. Men vi tog till slut, efter utdragen pina och återkommande dåligt samvete, itu med frö- och utsädesinventering och -organisering inför odlingssäsongen. Det är träligt att vara en duktig jävel som tar tag i sånt här direkt, men nån gång kanske vi kommer dit, också. Frön och linser och bönor har varit utspridda lite här och där i vagnen. Först inventera och lista ut vad som behöver införskaffas.

Det som saknades till fältet var alltså frön från rödbeta, vitkål och nån sorts busktomat. Tomat har vi stadigt haft två sorter av i flera år, men Principe borghese, som många verkar höja till skyarna, är jag urless på nu. Den är senare och alltid den första med tydliga tecken på bladmögel. I år lyckades vi få större skörd i och med en torr och varm sommar, men plantorna skrumpnade ihop som vanligt till slut. Troligtvis för de vidare angreppen till den andra sorten också, som är mer motståndskraftig här på fältet. Så nu ryker den.

Det tar emot att shoppa runt hos fröfirmorna. Målet är att ta egna frön till allt vi odlar och bli självförsörjande där också. Förra året var det första vi testade att sätta egen gul lök för fröskörd. Och nu har vi 44 gram egna gula lökfrön! I år är det dags att testa med vitkål, rödbeta och svartkål. (Efter jag har kollat om det går att prova med två olika sorters kål samtidigt utan korspollinering.) Om det lyckas betyder det att vi inte behöver köpa ett enda jota från en fröfirma till nästa odlingssäsong.

En hittar också lite kul saker vid fröinventering. Ibland dumpstrar vi kryddor eller sallad i såna där små plastkrukor. Förra året hade vi en containersallad som stod i fönstret hela sommaren och vattnades ytterst sporadiskt. Efter avplock av alla blad till fredagsburgarna växte den sig bara längre och längre, rangligare och rangligare. Till slut var den nästan lika hög som fönstret. Då kom blommorna. Det fanns också luffa som vi testade 2023. Kanske kanske orkar nån testa sätta några plantor på friland i år, bara för att se om det går.

Sen organisering av ärtor, bönor, linser. Gråärt, gulärt, grön lins, gotlandslins och två sorters brytbönor behövde tas undan från vårt ätförråd. Väga, paketera, etikettera.

Till gröngödslingsfältet (och antagligen även en bit av bönsjättedelen) har vi sparat:

  • 500 g gråärt
  • 500 g gulärt
  • 300 g gotlandslins
  • 300 g grön lins.

Det var det.

Saker växer igen

Jag gillar verkligen, verkligen, inte odling. Ibland är det roligt, oftast är det jobbigt. Jag odlar inte för att det roar mig, utan för att det är rätt. Det är moraliskt rätt (på samma sätt som det är rätt att diska sin egen disk), rätt strategi för att ersätta kapitalismen med ett nytt system utan pengar och varor, rätt väg för att slippa lönearbeta så mycket i den själsdödande samhällsapparaten. Jag känner mig ofta missförstådd som någon som ”är intresserad” av odling. Jag är lika ointresserad av att odla som jag är av att diska! Om du förstår vad det betyder förstår du ganska mycket. För de flesta verkar det vara syntax error. ”Men varför odlar han då?” Det är en så torftig idé om vad som gör livet värt att hålla på med, som den liberala ideologin lurat på oss.

I år har vi lagt mer energi än vanligt på odlingarna i hopp om att en gång för alla få övertaget över ogräset, så att det blir mindre arbete i framtiden. Nästan alla 500 kvadratmeter har vi bredgrepat och kammat i jakt på kvickrot-, maskros- och revfingerörtrötter. Nu är jag trött på alltihopa, men aldrig har det känts mer rätt. Att producera sin egen mat utanför marknaden är så himla radikalt att det är svårt att förstå att de inte förbjudit det ännu. Det är ett ekonomiskt våld riktat rakt mot kapitalismens hjärta. Det försvagar och suger livet ur pengamarknaden samtidigt som det stärker den utomkapitalistiska ekonomin. För varje gång du slår hackan i jorden slår du två slag mot systemet.

Hursom. Idag har jag befriat gulärten, gråärten, gotlandslinserna och de gröna linserna från ogräs.

Nu ser det mycket bättre ut.

63 nakenfrö-, 4 mysk- och 2 jättepumpaplantor planterades ut igår. De verkar ha överlevt.

Det vore så fint om vi kunde få egna linser i år. Förra året försökte vi samodla med bovete, men bovetet kvävde linserna helt. I år står linserna själva.

Potatisen börjar komma upp genom sitt tjocka täcke. Varje år tänker jag att nä fy i år kanske de ruttnat bort eller inte tar sig upp, men varje år kommer ungefär alla upp. Hoppas det blir så i år med. Men trots utrotningen har det börjat komma ogräs i gångarna.

Gula löken är utplanterad och lite blek, men det var den förra året också, så det är nog ingen fara.

Vitlöken ser okej ut, i alla fall ”Sabadrome”. ”Cledor” är vi inte imponerade av, men den får en chans till.

Bönorna ser så jädra bra ut i år. J har funnit upp en ny design på bönstöd, trebenta och ihopsatta med ståltråd i toppen.

Det verkar inte komma några sötlupiner alls. Vi köpte en påse som väl var till för konsumtion, inte utsäde, det kanske är felet. Eller så bygger det på att en köper några särskilda bakterier.

Men det verkar finnas hopp om röbetter, om det inte bara är svinmålla. Men det tror jag inte.

En annan sak som känns mer rätt än nånsin är att blogga på det riktiga internet.

/Rymmargrisen