Staketsläntring

Vi har strosat nära tankar om att fixa ett nytt staket i kanske ett halvår, ett år eller en halv evighet. Det är egentligen inte viktigt hur länge, däremot att tanken har surrat runt där i det bakersta medvetandet ett bra tag. Först tänktes det nog att det skulle vara passligt sådär i höstas innan tjälen, men så kom hösten innan tjälen och det var annat som behövde göras: vila hela dagarna, släntra runt i skogen i timmar och plocka soppar, glida fram på stigarna på cykeln i den svala luften. Det är svårt att få plats med projekt staketbygge då.

Gullig sopp som någon har gnagt lite på.

(Nu när jag bläddrar bland bilder från höst/tidig vinter inser jag att vi faktiskt byggde bastu då och till exempel också projekterade med att plantera havtornshäck. Men önskar så att det bara varit vilning, släntring och cykling som skedde. Någon gång ska det vara så, på riktigt.)

I alla fall. Hannes vaknade tidigt i går och försvann ut i utomhuset medan jag snusade vidare. Det visade sig att lökbökaren hade kommit tillbaka för fjärde eller femte gången och det med besked. På något sätt känns det extra beklämmande eftersom plantorna har drivits upp från frö, nästan som att det skett en anknytning till just de här små spensliga lökindividerna som varit en del av livet och levt med oss i vagnen när de inte ens var ett minimalt grönt strå.

Bra med lite oväntad motivation ibland som eldar på processen. Hannes tog cykeln till stan för att köpa sånt som behövdes. Under tiden började jag fälla det gamla staketet, som verkligen är ett gammel-gammalt staket byggt av andrahandsstolpar och skarvat fårstängsel som fanns på marken.

Tänk att det går att bo en hyfsad bit från stan och endast ha cykel. Till exempel är det inga problem att frakta 150 meter sexkantsnät och 32 jordankare på en cykel.

Som staketstolpar används egensågat kärnvirke av gran. Tänk att ha eget virke bara sådär, och inte vara helt beroende av en ohållbar skogsindustri som rovar, effektiviserar och kapitaliserar på naturens och planetens resurser. Det är så svårt att förstå, tycker jag, hur vissa saker bara får fortsätta och fortsätta och samtidigt bli värre och värre. Ibland tänker jag på hur världen skulle se ut här om inte all mark var brukad av människors profittänkande. Om inte fälten fylldes av grödor som matar djuren så att människorna i sin tur kan äta djuren. Om inte mossarna var urdikade så att mer mark kan användas till skogsplantage. Om inte skogsplantagerna fylldes med monokulturer av gran och tall. Om naturen hade fått vara nästan helt ifred.

Det är en sorg djupt inne i min varelse att jag inte får känna den här platsen som den vill vara. Att de träd som vill växa här inte får det, och att skogen som hade brett ut sig inte finns. Jag ser mig själv där, i skogen som inte finns, i skogen som borde finnas. Känner svalkan under lövträden och hör rasslet i kronorna. I markskiktet bräken, fräken, och olika gräs. Det hade mestadels varit lövskog här, för det är det som vill växa egentligen, och jag sörjer att jag aldrig får lära känna den annat än i mina inre rum.

Med hörnstolparna islagna är det sen enkelt att med hjälp av ett snöre mellan dem se var mellanliggande stolpar ska stå. Medan jag mätte med vattenpass och positionerade ankarna undan för undan runt hafsfältet så bankade Hannes i dem med storsläggan, och sedan stolparna.

Det är ungefär så långt vi har kommit i skrivande stund för en skulle iväg på konsert och den andra kraschade på soffan. Och snart måste en väl dricka lite vin, för det är visst ändå fredag.

Något annat som är fint: titta vad jag hittade för raring bland blåärtorna.

Saker som går åt helvete

Det var en gång en liten överbliven rabarberplanta som vi fick från Frida förra året sådär på sensommaren. Livskraftig liten krabat. Men för att vi är de hafsare vi är så åkte den inte i jorden som den borde direkt, utan den flyttades växelvis ut ur växthuset där den dränktes i regnet eftersom den stod i en liten plastlåda och så in i växthuset igen där den torkades ut i sensommarhettan. Och så fortsatte dess liv tills nån gång på hösten. Eventuellt kan det också ha varit tidig vinter, men innan tjälen slog sitt absoluta grepp om jorden i alla fall.

Jag läste på om rabarber och vad de gillade för typ av växtförhållanden, och sedan planterades den obotligt vissna och bruntorkade sorgligheten ut i den begynnande skogsträdgården. Nästan inget hopp fanns om dess överlevnad, men så kom våren och krabaten motbevisade alla förväntningar.

Livet!

Det är en obeskrivligt salig känsla när något plötsligt spirar, som om vi har lyckats avkoda växtens behov – avmystifierat den – och skrivit en ny tillfredsställande formel. Den lever och frodas och vi får något tillbaka i slutänden.

Men det är lätt att bli onödigt stursk. Efter några månader ser rabarberplantan i stället ut som en luggsliten och obelåten typ.

Livet var inte så jäkla kul, helt enkelt. Sympatiserar fullständigt.

Och så historien om bönorna. Tidigare skrev jag att de skulle få speciell uppmärksamhet i år, för att liksom klura ut deras egenheter. Och titta vilka raringar som planterades ut.

Förodlade inne i vagnen för att undvika att möss och fåglar skulle ta dem, och sedan ompysslade i växthuset tills det var dags för utplantering. Tänk om jag hade ett sånt rotsystem.

Jorden hade torkat upp eftersom det inte hade regnat på alldeles för länge, så jag passade på att vattna rikligt. Riktigt rikligt. Men växter kan drunkna precis som människor om inte rotsystemet omges av syre, så bladen gulnade, blev mjuka och skrumpnade till slut ihop.

Nu har jag pillat ner resten av de bönor som fanns och vattnat måttligt. De kommer säkert inte gro av tusen anledningar, och då är det så. Men en sak är säker: det är svårt att lära sig allt om bönor när en tar livet av bönplantorna precis i början av säsongen.

Sedan var det förstås andra saker, som att de fina brytbönorna från Elias inte kom upp alls, trots två försöksomgångar. Morötterna har vi inte sett röken av, inte heller mangolden. Och så har vi fått nattliga besök av en lökälskare som bökat runt och kanske även intagit delar av lökflottan. Först misstänktes den stackars grisen som beskylls för så mycket, vildsvinet, men nu lutar det nog åt att grävlingen jag sett några gånger i närheten av komposten är den smarta lökplundraren. Trots fårstängsel och kissbarriär tog den sig in och röjde runt. Bra att den tar för sig av det som finns inom räckhåll när vi inte har gjort ett tillräckligt bra jobb att hålla den ute.

Noll brytbönor kom upp i omgång två, bredvid de fina blåärterna.

Så, lite allt möjligt går åt helvete. Nu ser det också ut som att det ska bli en sån där djävulsvarm sommar igen, där det inte regnar ett dugg. Det som fortfarande lever och växer har alltså god tid på sig att förtvina ner i avgrunden. Gott så.