Vi har strosat nära tankar om att fixa ett nytt staket i kanske ett halvår, ett år eller en halv evighet. Det är egentligen inte viktigt hur länge, däremot att tanken har surrat runt där i det bakersta medvetandet ett bra tag. Först tänktes det nog att det skulle vara passligt sådär i höstas innan tjälen, men så kom hösten innan tjälen och det var annat som behövde göras: vila hela dagarna, släntra runt i skogen i timmar och plocka soppar, glida fram på stigarna på cykeln i den svala luften. Det är svårt att få plats med projekt staketbygge då.
(Nu när jag bläddrar bland bilder från höst/tidig vinter inser jag att vi faktiskt byggde bastu då och till exempel också projekterade med att plantera havtornshäck. Men önskar så att det bara varit vilning, släntring och cykling som skedde. Någon gång ska det vara så, på riktigt.)
I alla fall. Hannes vaknade tidigt i går och försvann ut i utomhuset medan jag snusade vidare. Det visade sig att lökbökaren hade kommit tillbaka för fjärde eller femte gången och det med besked. På något sätt känns det extra beklämmande eftersom plantorna har drivits upp från frö, nästan som att det skett en anknytning till just de här små spensliga lökindividerna som varit en del av livet och levt med oss i vagnen när de inte ens var ett minimalt grönt strå.
Bra med lite oväntad motivation ibland som eldar på processen. Hannes tog cykeln till stan för att köpa sånt som behövdes. Under tiden började jag fälla det gamla staketet, som verkligen är ett gammel-gammalt staket byggt av andrahandsstolpar och skarvat fårstängsel som fanns på marken.
Tänk att det går att bo en hyfsad bit från stan och endast ha cykel. Till exempel är det inga problem att frakta 150 meter sexkantsnät och 32 jordankare på en cykel.
Som staketstolpar används egensågat kärnvirke av gran. Tänk att ha eget virke bara sådär, och inte vara helt beroende av en ohållbar skogsindustri som rovar, effektiviserar och kapitaliserar på naturens och planetens resurser. Det är så svårt att förstå, tycker jag, hur vissa saker bara får fortsätta och fortsätta och samtidigt bli värre och värre. Ibland tänker jag på hur världen skulle se ut här om inte all mark var brukad av människors profittänkande. Om inte fälten fylldes av grödor som matar djuren så att människorna i sin tur kan äta djuren. Om inte mossarna var urdikade så att mer mark kan användas till skogsplantage. Om inte skogsplantagerna fylldes med monokulturer av gran och tall. Om naturen hade fått vara nästan helt ifred.
Det är en sorg djupt inne i min varelse att jag inte får känna den här platsen som den vill vara. Att de träd som vill växa här inte får det, och att skogen som hade brett ut sig inte finns. Jag ser mig själv där, i skogen som inte finns, i skogen som borde finnas. Känner svalkan under lövträden och hör rasslet i kronorna. I markskiktet bräken, fräken, och olika gräs. Det hade mestadels varit lövskog här, för det är det som vill växa egentligen, och jag sörjer att jag aldrig får lära känna den annat än i mina inre rum.
Med hörnstolparna islagna är det sen enkelt att med hjälp av ett snöre mellan dem se var mellanliggande stolpar ska stå. Medan jag mätte med vattenpass och positionerade ankarna undan för undan runt hafsfältet så bankade Hannes i dem med storsläggan, och sedan stolparna.
Det är ungefär så långt vi har kommit i skrivande stund för en skulle iväg på konsert och den andra kraschade på soffan. Och snart måste en väl dricka lite vin, för det är visst ändå fredag.
Något annat som är fint: titta vad jag hittade för raring bland blåärtorna.
