Igår lyckades vi tråckla ihop de sista segmenten på badstugan. Den svävar nästan uppe bland kronorna. Och en tanke om att täcka hela södergaveln med akrylglas släntrade lockande förbi.
Men det är jobbigt att bli sedd, beforskas, utrönas, och även om risken att ses nerifrån stigen av det fåtal som passerar under en dag är minimal, så landar tanken nog i en mindre del utsikts- och insiktsmöjlighet. Att visa min nakenhet för världen är inget problem, och att basta något annat än naken känns barockt. Iakttagande däremot är ytterst obehagligt.
Att bryta normer drar till sig blickar, att vara lite i utkanten drar till sig blickar, att vara fel drar till sig blickar. Och alla blickar som skickats åt mitt håll under åren har liksom bränt fast under huden. Som små blicksensorer är de alltid redo när andra människor är i närheten, redo att ge sig tillkänna.
Bastun ska kännas trygg, varm. Som ett slutet rum att andas hetta i. Dit ska inga kritiska, granskande, frågande blickar nå.
Andra utsikter: när jag plockade upp kapitalismens skulor på tisdagsmorgonen efter Hannes dumpstring var det något som skymtade i havet av choklad med pepparkaksinblandning.
Nu har några elefanter, diverse burkar och ett fyrtal Lyrikvännen fått maka på sig i den ofärdigbyggda hyllan för att ge plats åt trettitre flaskor öl.
Hejdundrande utsikt.
